fannykarolina

Jag har kommit in på en filosofisk period nu. Jag sitter jämt och funderar på saker och ting, och det är skönt att ha en blogg att skriva ned sina funderingar på. Och det är ju mest därför jag har bloggen också.
Just nu sitter jag väldigt mycket och funderar på saker som jag gör. Mina föräldrar uppskattar väl inte sakerna särskilt mycket. Men varför gör jag saker som gör att mina föräldrar blir besvikna? Jag älskar ju verkligen dom och vill att dom ska vara nöjd över mig. Men varför hamnar man i knepiga situationer som föräldrar verkligen ogillar..? Visst, klart att det här till ibland att föräldrar blir arga och så, men jag tycker att jag gör saker allt för ofta som jag vet att de verkligen inte tycker om. Jag försöker verkligen sluta med dom här dåliga ovanorna, men barn säger väl inte jämt och ständigt den verkliga sanningen åt sina föräldrar. Det gör i varje fall inte jag, och det känns inte så bra nåmer. Jag trivs liksom inte med det.
Jag har faktiskt gjort framsteg med mina förbättringar, men det känns som att det inte räcker till för att jag själv ska bli nöjd med mina egna "gärningar."
Jag har faktiskt inte ljugit på väldigt länge nu för mina föräldrar och jag vet själv en sak som ännu fattas för att jag ska kunna gå ett steg framåt, kanske är det hundra steg till jag måste ta för att jag ska bli 100 procent nöjd med mig själv. Om jag nu ska måsta ta dessa hundra steg så får jag ta och göra det, för jag trivs inte med det som är nu. Jag vill kunna säga som sanningen utan att skämmas för det.
Hädan efter ska jag verkligen göra mitt bästa för att både jag och mina föräldrar ska bli näjda över mig och för att jag någonsin ska kunna må bättre av vad jag gör.
Gillar mamma och pappa inte det jag gör nu, ja då får jag väl vänta tills jag fyller 18 då jag får göra vad jag vill. Kanske inte riktigt vad jag vill, men jag får bestäma över saker som jag gör, hur jag gör det, och när jag gör det.
Då kan de inte bestäma över mig nåmer. Men jag ska verkligen försöka att ta mig bort från dessa dåliga ovanor som gör att jag mår sämre. 
Jag vill känna att jag mår bra och att mina föräldrar inte avskyr mig. Visst, föräldrar avskyr inte sina barn. Men ibland kan de väl avsky vad deras barns handlingar.. Jag vill inte att de ska göra det, inte skämmas över mig eller inte heller bråka med dem. 
Hädan efter ska jag...:
-...försöka sluta med den där dåliga ovanan.
-...bli ännu bättre i skolan.
-...sluta ljuga för dem. (även om jag inte gjort det på länge, men jag ska behålla den kunskapen att inte göra det)
-...vara snäll och hjälpa mina föräldrar.

Jag ska verkligen kämpa för det här nu! Jag vill inte göra mig själv eller mina föräldrar missnöjda över mig. 

En annan sak som jag funderar väldigt mycket på är varför vi aldrig talar om för våra föräldrar att vi älskar dem. För det gör vi ju! Men vi tar det förgivet, att dom vet att vi älskar dom. 
Men tänk den dagen din mamma eller pappa är borta och du aldrig fått det sagt.. Tänk efter hur du skulle känna dig.. Det gjorde jag faktiskt igår och skrev sms till både mamma och pappa och berättade åt dem hur mycket jag älskade dom. Och det kändes verkligen som en lättnad, det kändes som om jag fått bort en stan som låg och skavde i mitt hjärta. Och nu mår jag mycket bättre.
Tänk på att tala om för dina föräldrar att du älskar dom, det betyder verkligen mycket för både dem och för dig själv!

Kramar!